Karfolk

Farligt när transvården omvänder homosexuella.

Jens Randrup, student, skribent og musiker.
Artikkelen ble først publisert i Dagens ETC 8. juni 2021 

Som ung bög är jag tacksam över alla äldre bögar och flator som gått före mig. Det är tack vare deras frihetssträvan som jag lever i ett av historiens mest homovänliga samhällen. Men minoriteter gör bäst i att aldrig ta sina hårt förvärvade fri- och rättig­heter för givna. 

En fördummande retorisk figur i svensk debatt är att kalla en bakåtsträvande ståndpunkt för ”medeltida.” Sverigedemokraterna kallar ­islams kvinnosyn för medeltida. Feminister kallar SD:s familjepolitik för detsamma. Frikyrkligt värdekonservativa beskylls av sekulära för att ha medeltida värderingar om homo­sexualitet. Det är ett vilseledande språk eftersom rätten till fri abort och tillgång till preventivmedel är rättigheter som är yngre än ett sekel. 

Homosexuella handlingar avkriminaliserades i Sverige först 1944. Homosexualitet klassades som friskt beteende så sent som 1979 – endast 14 år innan jag föddes. Den 1 maj 2009, strax efter att jag fyllt sexton, tilläts samkönade äktenskap i Sverige. Pågick ännu den svenska medeltiden när jag var högstadieungdom? 

Homosexualitet handlar i strikt mening enbart om attraktion gentemot medlemmar av det egna könet. En bög är inte nödvändigtvis fjollig och en flata inte butch. Samtidigt är det en del av många människors erfarenhet att en del homosexuella har egenskaper, attribut och beteenden som företrädelsevis associeras med det motsatta könet. Jag lägger ingen värdering i detta utan ­konstaterar endast att det är så. Inte heller vet jag vad det beror på. Vem bryr sig? Människor är som de är. De som delar kön delar inte nödvändigtvis personlighetstyp. Så har jag alltid tänkt – och det är nu bedrövande att se hur den synen håller på att nedmonteras av strömningar som uppfattar sig själva som progressiva. 

Detta är något Kajsa Ekis Ekman behandlar i ”Om könets existens”, vårens mest kontro­versiella bok. Den har till och med väckt starkare känslor än Ulf Lundells gubbgnäll och kändispåhopp. Vilket i och för sig är sunt, eftersom den behandlar något som på riktigt är allvarligt. 

Boken presenterar häpnadsväckande ­statistik: en ökning av unga som diagnostiseras med könsidentitetsstörning med 2913 ­procent på ett decennium. Vad beror detta på? Är det så att ökad tolerans och en större kunskap om trans gör att människor vågar resa sig och berätta vilka de egentligen är? Jag önskar att det vore så enkelt att vi har att göra med ett socialt framåtskridande. Istället ser vi i transvårdens teoretiska underlag återkomsten av en konservativ och sunkig syn på kön och sexualitet. 

Sedan 1993 används PSAI (Pre-School Activities Inventory) av forskare, förskolor och psykologer globalt. I den listas maskulina särdrag som att slåss, gilla bilar och flygplan, klättra, vara nyfiken och hålla på med sport. Feminina egenskaper listas också: att inte vilja smutsa ner sig, att vara försiktig, leka familj och dricka te i servis. 

Föräldrar eller pedagoger ska vara uppmärksamma på könsinkongruenta beteenden hos barnen. På brittiska utbildningar för poliser, lärare och vårdpersonal används en färggrann genusskala. Den ser ut som en linjal med siffrorna ett till tolv. Ettan är rosa och illustrerad med en barbiedocka. Färgerna blir allt mörkare längs skalan och den bruna tolvan illustreras med en actionfigur. Könsidentiteten förklaras fungera på samma sätt som skalan. 

Kulturen är inte långt efter. Barnböcker berättar historier om barn som är trans. Dessa barn anammar högst stereotypa, för att inte säga klyschiga, egenskaper förknippade med det motsatta könet. Bilderboken ”Jag är Jazz” handlar om en pojke som vill bära prinsessklänningar och inte leka med bilar. Föräldrarna tar honom till läkaren som förklarar att han ­är en flicka. Det finns en rad andra bisarra ­exempel ur barnlitteraturen. 

En lång rad handböcker i hur man ska upptäcka trans hos barn publiceras. Ofta är de klassiskt könsstereotypa. ”The Gender Creative Child” förklarar att en flicka som aldrig vill bära klänning bör sättas i transutredning. ”The Transgender Child” berättar om en liten pojke som gärna sminkar sig och leker i mammas och sin systers kläder. Ett tydligt exempel på ”genusvariation” och ”könsinkongruent” beteende – transdiagnos sätts. 

Barn ska alltså diagnostiseras för att de leker på fel sätt! Slutsatsen blir: leker din pojke med dockor, då är din pojke en flicka. Pojkar gör si, flickor gör så. Det är som hämtat ur det indoktrineringsmaterial Jehovas Vittnen ut­sätter sina barn för. 

Handböckerna lugnar föräldrar som misstänker att deras söner är homosexuella. ­”The Transgender Teen” hävdar att många transungdomar först kommer ut som homo­sexuella, innan de inser att de egentligen är trans. En annan handbok förklarar att man förr hade gjort misstaget att ta den klänningsälskande pojken för homosexuell. I dag vet man bättre: pojken är en flicka. ”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning” skriver Ekman träffande. 

Föräldern uppmanas att hjälpa sin tonårsson förstå att han inte behöver vara bög för att vara trans. Till de unga män och pojkar som inte förmår vara tillräckligt ”maskulina” vill jag istället säga det omvända: du behöver inte vara trans för att vara bög! Dina feminina hand­rörelser, ditt tjejiga sätt att gå, ditt ograbbiga sätt – dessa egenskaper medför inte att du måste förändra din kropp. 

Transrörelsen och det medicinska etablissemanget tycks inte hålla med. RFSL, myndigheter, handböcker och läkare hetsar till irreversibla behandlingar. Pubertetsblockerande behandling är tidens melodi. Socialstyrelsen rekommenderar en medicin som inte är godkänd för ändamålet och som har förfärliga biverkningar, bland annat infertilitet, något som RFSL, den nationellt ledande transkliniken Anova och till och med Vårdguiden förtiger i sin information till patienten. 

Och fort ska det gå!                                                                                                                      Transvården ­skrämmer föräldrar till samtycke med hot om överhängande självmordsrisk vid ute­bliven eller uppskjuten (dvs mer genomtänkt) behandling. Problemet är att påståendena om självmordsrisken saknar vetenskaplig grund. Det är mycket troligt att många av ­­patienterna behöver något annat än just köns­korrigerande behandlingar. En stor del har andra diagnoser. Vanliga diagnoser är ­anorexi, ADHD, depression och psykiskt trauma. 

Studier indikerar också att många av patienterna inom transvården är homo- eller bisexuella. Runt hälften, eller rentav fler än så, av de individer som lider av könsdysfori innan tonåren, men som blir av med den i eller efter tonåren, lever sedan ett vuxenliv som gay eller bisexuell. Men många får aldrig chansen att oförändrade landa i sin identitet som vuxen. Istället tas de till transkliniker för att de är för feminina. Den här situationen är så bisarr att den inte går att försvara. RFSL och diverse transideologer har istället valt att fara med osanning om innehållet i Ekmans bok. I diverse artiklar framförs pinsamma fultolkningar och rena lögner.

 Men så är transfrågan ett område som lätt väcker ursinne vid minsta mått av fritänkande. ”Lyssna noga, transfoba fanatiker: historien kommer att döma er. De som var emot homosexuellas rättigheter har fått sin dom” skriver Owen Jones i The Guardian. Han fortsätter: ”Samma öde väntar de trångsynta människor som avfärdar transpersoners rättigheter.” 

Jones gömmer aspekter av en komplex fråga bakom värdeordet ”rättigheter.” Han reducerar all kritik av den samtida transideologin till inskränkthet och hat. Men på samma sätt som Jones säger sig värna transpersoners rättigheter vill jag slå vakt om bögars och flators rättigheter att få vara icke-normativa utan att behöva korrigera sina kroppar. Den rätten värnar uppenbarligen inte Jones och historiens prejudikat ska drabba honom hårt. 

Transideologerna talar alltså om ingreppen i termer av rättigheter. Då vill jag gärna slå ett slag för den unge bögens och flatans rätt att vara annorlunda. Utan att reaktionära handböcker ifrågasätter deras så kallade könsidentitet. Sammankopplingen mellan homosexuellas kamp och transrörelsen haltar. Som Ekman påpekar: gayrörelsen stred för rätten att vara sig själv och bekämpade sjukdomsförklaringar. Transideologerna strider för att diagnostisera fler människor – och inte sällan är det just bögar och flator som det är fel på. 

Jag har haft åtskilliga samtal med bögvänner där en vän säger något i stil med ”jag har aldrig känt mig som en man, jag kanske egentligen är kvinna.” Vad är det att känna sig som en man? Hur känns det egentligen att vara en man? Jag har aldrig känt det. 

När samtalen fortsätter står det alltid klart att det vännen egentligen menar är att han aldrig passat in, aldrig varit tillräckligt grabbig, haft tjejiga intressen och mest haft tjejkompisar. Han har alltså aldrig levt upp till diverse snäva pojkideal. Det är något annat än en fråga om ”könsidentitet.” Jag själv har stereotypiskt manliga egenskaper och intressen men också stereotypiskt kvinnliga. Det ger inte mig anledning att kalla mig icke-binär eller gender bender. 

Ekman skriver om unga transkillar som är trans, inte för att de vill vara män, utan för att de inte vill vara kvinnor. Samma idéer uppfattar jag hos nämnda bögvänner. ”Jag vill inte vara man” säger de. Efter vidare samtal framgår att de med det menar ”jag gillar inte mansrollen.” Ingenting om att de vill vara eller känner sig som kvinnor. 

En vän till mig kom för inte så längesedan ut som transkvinna. Hon har så länge jag känt henne haft komplex för sina breda höfter. Hon kallades äcklig bög under hela högstadiet. Mobbades för att gå tjejigt, sitta som en tjej, prata med ljus röst. Hon fick ständigt veta att hon inte var man nog. Övervikt gjorde att det i perioder såg ut som att hon hade kvinnobröst. Hon har länge mått piss över sitt ”feminina” utseende. När hon nu vid 30 års ålder kommer ut som tjej kan jag inte se det som något annat än en väg ut ur dessa plågor. En människa orkar inte leva med självhat och känslor av otillräcklighet för länge. 

Min vän är dessutom mycket snärjd i samtidens genusteorier förmedlade i den förment progressiva massmedian och populärkulturen. Alla hejar på i unison sång. Det är klart att du är kvinna! Du som är så feminin och tjejig. Machomobbarna i skolan och transideologerna delar i slutändan genusbegrepp. 

Jag blev själv mobbad i perioder. Några klasskamrater på mellanstadiet påpekade hur bögig jag var. De tyckte jag satt fel när jag satt med benen i kors och att jag var för feminin. Inte pojke och kille nog. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”är du bög eller?” kastad mot mig. Jag minns också när en klasskamrat sa innan en idrottslektion: ”Du borde egentligen byta om med tjejerna.” Det var inte kul. 

När det nya transprojektet slog igenom hade jag redan lämnat tonåren. Om jag fötts tio år senare hade jag kanske också valt transidentiteten som en väg ur förnedringen. Jag vill inte att bögar och flator som är 10–15 år yngre än jag ska manipuleras in i kirurgi och hormonbehandling när de egentligen behöver något annat. Jag vill inte att vårdetablissemanget och organisationer som säger sig verka för hbtq-personer mörkar riskerna med extrema behandlingar. Jag tänker inte acceptera att pojkar utreds på transkliniker för att de är för feminina. Jag finner mig inte i att unga bögar utsätts för vad Ekman träffande kallar en ny form av gay conversion therapy. 

Läget är inte hopplöst. Det finns en växande skara läkare som uttalar sig kritiskt om transprojektet, som säger upp sig från transkliniker, som kallar könsbytena på barnen för medicinska experiment. Alltfler transpersoner kliver fram och berättar att de ångrat sig. Det här är kontroversiellt inom transrörelsen. Dramatikern och journalisten Aleksa Lundberg säger idag att det inte var en könskorrigering hon behövde. Hon kallar sig nu för en bög i kvinnokropp. 

Keira Bell genomgick könskorrigering i tonåren. Allt som krävdes för ett recept pubertetsblockerare var tre timslånga samtal. Som vuxen ångrade hon sig. Hon stämde kliniken med följande argumentation: ett barn kan inte ge samtycke till så drastiska och permanenta förändringar, informationen från klinikerna är vilseledande och operationerna bryter mot artikel 8 i Europakonventionen om statliga ingrepp i privatlivet. Högsta Domstolen gav Bell rätt. 

Jag är så ledsen över att det blivit så här. Jag tänker på min vän. Precis som alla före detta trans­personer som ångrat sig hade hon behövt höra, tidigare och oftare, att hon kan vara som hon är utan att förändra sin kropp. Men nej, transvården praktiserar ”affirmativt bemötande” vilket betyder att patienten inte ska ifrågasättas. Nu står min vän på väntelistan för behandling. Tänk om hon ångrar det oåterkalleliga..